Ja nu ska den iväg min gamla cypress som jag haft i så många år - en gåva från Björn och hans dåvarande sambo Louise..då var den bara meterhög och jag kallade den Tuja men fick senare höra att det var en cypress..okey..fin har den varit i många år nu. "Kvinnor kan" heter det ju som sagt och jag - en kvinna - kunde det även om det tog några värktabletter och i omgångar.
När jag stod på pallen (en julklapp från Björn och hans fästmö Anette) och sågade det sega virket så fick jag nästan ett skrattanfall...för i ögonvrån har jag sett - ja ett visst intresse - hur mina grannar från olika världens hörn har kollat ut genom fönstren och nog funderat på vad denna svenska kvinna sysslar med och fotar mellan varven...visst är det kul när man tänker på det! Inte kan de veta att jag lever i en liten värld här på grund av min sociala situation men måste i alla fall hålla livslågan igång och något roligt ska man ju ha..nu är det denna blogg och som vanligt min kära uteplats som både ger bekymmer och glädje och frid i själen när man kan sitta där med en kopp kaffe och blunda och lyssna till fåglarna och vinden som både susar och prasslar i buskarna.....
Det kluckar ett skratt i strupen när jag vinglande står och sträcker mig på pallen och sågar av all kraft. Skratta vågar jag väl inte heller för då ringer de nog psyket..hahhaaaa....
Tack och lov för humorn! Nu har jag planer för stammarna...ni ska få se vad det blir...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar