(Exempel på hot- och hatbrev jag fick som sekreterare i Föreningen Franciskuslundens Vänner)Nu börjar samhället vakna minsann och det är på tiden!! Nu börjar det pratas om lagar som skyddar den mobbade - offret - och inte utelämnar en stackars människa åt spott och spe - kränkningar som den tvingas leva med trots att den är helt oskyldig. Jag kan bara relatera till mig själv när det nu tas upp om kostnader för samhället - skattebetalarnas medel. Att först krossa en människa och låta det bero av myndigheter (som oftast hjälper till att förstöra tillvaron för den drabbade) för att sedan sätta in olika resurser för att hålla den mobbade ovanför vattenytan och sedan också försöka tysta ner om mobbingen och bekosta sjukskrivning mm - är ju vansinnig handling och sannerligen olönsam för statens ekonomi.
Själv blev jag fruktansvärt mobbad av en för mig och barnen okänd massa människor där frikyrkofolk och politiker och medlemmar ur föreningen "Stoppa rasismen" ingick - plus en hop andra okända personer ute i periferin och INGEN AV DEM tillhörde bekantskapskretsen eller anhörighetskretsen till mig och mina barn. Trots detta så dristade de sig till att blanda sig i och även driva förtal så som sanningar i olika instanser och hos myndighetspersoner ända upp till regeringen. Detta skedde i ett vårdnadsärende - ett civilärende (privat) mellan mig och min fd make. Ett vårdnadsärende där barns hälsa och säkerhet borde vara i fokus och inte någon fjollig "sällskapslek" ute i samhället. Alla dessa människor borde skämmas för de förstörde livet för mig och mina barn och gjorde mig - starka, ensamstående kvinna o trebarnsmor till en utbränd individ som tvingades under 11 långa år agera i stort sett som enbart "juridisk" mor i förhandling efter förhandling efter förhandling - under ett intensivprocessande från exmakens sida eftersom han skulle utvisas på grund av grovt väpnat rån mm. Ingen av dessa personer ville lyssna på mig eller gå in i handlingarna och kolla tillbaka i tiden när exmaken var gift med en annan kvinna och blev ett otal gånger anmäld för misshandel av henne samt olaga hot - dels av henne och dels av en annan kvinna. Nej - människorna runt honom glorifierade honom och nästan "helgonförklarade" honom så till den milda grad att jag till slut föll ihop som ett korthus för vinden - men jag höll mig kvar av oanade krafter tills vårt gemensamma barn vid 12 års ålder själv satte stopp på förföljelsen av hans mor i Kammarrätten i Jönköping som var den enda instans som under alla dessa elva långa år alltid behandlade mig med respekt och inte uppskattade fula påhopp i rättssalen. Alltid när det var förhandling där så kände jag mig som en människa och inte som en byfåne - fast i mobbninghopen och till åtlöje för alla.
Vad blev resultatet? Jo mina barn "förlorade" sin normala barndom och tvingades åse när deras mor blev allt mer sliten och sorgsen och dämpad och vi blev alltmer fattiga och till slut - 1987 - blev familjeförsörjaren - deras mor - fast hos Kronofogdemyndigheten och är det än på grund av att som "tappande part" måste betala även exmakens rättegångskostnader och alla viten (som han begärde) som då skulle tas av en sjukvårdsbiträdeslön - där veckovitena ibland uppgick till mer än månadslönen var. Jag hade mina skäl att vägra fadern umgänge med sonen! Till slut tvingades vi bort från vårt älskade Lundby och vår insatslägenhet där vi bott i 23 år och inköpt när den var helt ny och som jag trodde skulle vara min "pensionärslägenhet" i framtiden. Detta sätter naturligtvis spår i själen.
Jag blev alltmer folkskygg och höll mig för mig själv då jag inte visste vilken människa jag personligen kunde lita på. Det var ju så många därute i samhället som ville krossa mig för att hjälpa exmaken.
Sedan 1970-talet hade jag mina älskade djur begravda på djurkyrkogården Franciskuslunden och var även medlem en tid och aktiv inom Djurens vänner men när de avlivade en kattmamma och lät hennes tre-veckors kattunge bli utan mor - gick jag ur! Efter någon dag blev jag uppringd av en upprörd - och trött person som inte längre orkade ta hand om ungen dygnet runt och hon gav mig den och jag annonserade efter en katt-amma och fick en hona vars ungar var stora nog att bli utplacerade och honan fick jag om jag omplacerade henne sen vilket jag gjorde. "Maskot" - ja så hette ungen klarade sig på grund av sin nya mamma - som senare fick ett mycket gott hem!
Till Franciskuslunden sökte jag mig för därute fick jag lugn och ro. Plockade och rensade och pysslade med både mina och andras gravar - de som övergivits av olika skäl. Där fick en styrelsemedlem ur föreningen "Franciskuslundens Vänner" syn på mig och började bearbeta mig med att överösa mig med vänliga och uppmuntrande ord för min skötsel av "mitt kvarter" därute..till slut vågade jag tacka ja till hennes enträgna önskan om att jag skulle gå med i styrelsen. Vilket jag gjorde 2001. Jag var ju redan "passiv" medlem i föreningen eftersom de tagit över ansvaret för drivandet av Franciskuslunden och dess skötsel. Här fick jag "fria händer" av styrelsen på grund av alla mina idéer och mitt kreativa tänkande för att rädda djurkyrkogården då kommunen funderade på att lägga en väg rakt över "Galgbacken" (som det forna namnet var) då djurkyrkogården var i ett erbarmeligt tillstånd..vanskött och i stort sett glömd av det stora flertalet "gravägare". Jag startade som suppleant men avancerade till sekreterare med tiden på styrelsens och årsmötets önskan. Och jag måste berömma mig själv för oj vad jag fick fart på både medlemmar och skötseln. Rensade i medlemsregistret (uppdaterade det då många gravägare avlidit och många sagt upp gravarna) och startade adoption av gamla gravar så vi kunde visa på det unika att detta var en av Sveriges äldsta djurkyrkogårdar och en elefant var det mest kända djuret som begravts där även om huvudet fanns på Karolinska skolan i Örebro.
Medlemstidning startades och mina söner var behjälpliga med massor därute och Micke - min yngste son blev även "sommarjobbare" där på styrelsens önskan och beslut. Han gjorde bla fikaplatsen med staket, gjuta fast stolparna och lägga plattor och mycket mera.
.jpg)
Äldste sonen startade hemsidan och blev webbmaster. Sidan blev populär på den tiden...men någon eller några stack vårt engagemang i ögonen så när det var som finast därute blev jag som fulast behandlad. Rykten startades om att jag bland mycket fler falska anklagelser skulle "sno pengar ur föreningen" (vilket - om jag hade haft den moralen - skulle vara omöjligt eftersom föreningen inte hade någon handkassa och ekonomin sköttes av kassör och ordföranden som båda hade teckningsrätt) och jag fick återigen uppleva falska lögner om min person - om mina barn och mina djurs gravar blev skändade med hundbajspåsar slängda där och skyltar rycktes upp och slängdes och blommor likaså. Till slut insåg jag att för att mina djur skulle få "vila i frid" så måste jag lämna föreningen och djurkyrkogården för gott. Jag jämnade mina djurs gravar med marken och gick med en stor och tung sorg i mitt hjärta och sedan har jag inte umgåtts med någon utomstående mer och det är nu sex år sedan. Mina djur och mina barn och barnbarn är min glädje!
Björn gjorde nytt brunnslock då jag var rädd för att någon skulle gå igenom det gamla och ruttna som fanns där och hade stora hål där någon kunde trampa igenom - en nödvändig säkerhetsåtgärd som var oerhört tufft för honom och mig som fick ta upp den tunga pumpen och kolla så att den också var hel och det var den. Det nya blev så fint och pumpen fungerade vid testet.
Så här skrev föreningen i januari 2006 efter mitt avhopp på sin hemsida men det togs bort väldigt fort igen..men jag hann skriva av det och citerar:
”AKTUELLT I JANUARI (januari 2006 - min notering)
Hej, alla medlemmar i FLV.
Hoppas ni haft en skön julhelg. Som de flesta av er vet slutade föreningens förra sekreterare, Ann-Viol, plötsligt i höstas. Efter att ha utsatts för elak, helt grundlös ryktesspridning och trakassering gick hon ur föreningen och slutade som styrelsemedlem. Hennes arbetsinsats i FLV var enorm. Ingen har ensam kunnat ta över hennes arbete. Vi i styrelsen har därför under hösten haft ett stort jobb med att försöka fördela uppgifterna mellan oss. Då flera styrelsemedlemmar av olika anledningar "hoppat av", under hösten, är vi inte så många kvar. Nya styrelsemedlemmar ska godkännas på årsmötet. På grund av det har vi inte kunnat ta in ersättare för dem som slutat. Vi hoppas att ni har förståelse för att allt, inte ännu, flyter som tidigare. Bl a har nyheter på hemsidan fått stå tillbaka.
FLV är ju en ideell förening. Det innebär att medlemmarna tillsammans ska sköta FL. Men tyvärr fungerar det inte så nu. Det är ett ytterst litet fåtal som infinner sig på städdagarna. Detta lägger också ett tungt praktiskt arbete på styrelsen. Det är vi som får göra medlemmarnas arbete. Vårt arbete är också ideellt, alltså obetalt. Vi har full förståelse för om man av hälsoskäl inte kan delta i arbetet ute på FL. Men det kan inte vara orsaken till att över 400 människor uteblir. Det måste väl vara alla medlemmars önskan att vi ska ha en vacker, fungerande djurkyrkogård. Och då måste vi hjälpas åt.
Om några har synpunkter på eller idéer om arbetet inom FLV är ni välkomna med dem. Men inte anonymt!”
