Räddare i nöden...

Plötsligt vid 17-tiden i min stora tuja så fanns de bara där...bina...som en ananas i jätteformat hängde de inne i tujan och jag som passerade stack in näsan mellan grenarna i tron att det var något skräp som blåst dit och snabbt drog jag bort ansiktet och mig själv också och in och stängde vädringsfönstren och altandörren för in skulle de inte få komma. Jag var 12 år när jag blev stucken i läppen (det var inte så farligt) och jag fick panik och grät och skrek men blev en aning snopen när jag knappt svullnade upp och ont gjorde det inte utan det var min rädsla som tog överhand.

Nu hänger en hel drös bin i min tuja och jag ringer till polisens växel (som rekommenderar Anticimex) men blir kopplad till en mer djurvänlig människa i Örebro som rekommenderar kommunen och någon biodlare. Efter en del rundringningar så hamnar jag hos jättetrevliga människor med efternamnet Ramic från Sveriges biodlarförening och han och hans fru kommer på en halvtimme och de pratar mig lugn och förklarar om sitt jobb med att hjälpa bina och jag får ett bi i min hand och löfte om att den inte sticks och för första gången i mitt liv räcker jag ut handen och tar i en drönare - "bi utan gadd som endast är till för fortplantningen" blir jag lärd. Det är faktiskt jättespännande och jag är tacksam att det var just dessa människor som kom för nu är jag inte så rädd längre. Lugnt och metodiskt gick han tillväga medan hans fru förklarade så jättebra för mig...och så fick jag en burk honung..och det var en rolig överraskning!