Igår fyllde jag 66 år och nog tycker jag det är värt att fira varje år man fått vara kvar i livet och speciellt efter den dramatik jag var med om runt Lucia 2011 när livet kunde ha tagit slut. Tack vare att sonen Björn inte gav sig så klarade jag livhanken. Björns förtvivlade kamp med att få läkaren på akutmottagningen att fatta att jag var allvarligt - mycket allvarligt sjuk i lungemboli (proppar i lungorna) gav resultat till slut. Läkaren som skulle skicka hem mig trots att jag inkommit med andningssvårigheter och totalt orkeslös med ambulans för tredje gången envisades med att jag var frisk och bara skulle banta så skulle allt bli bra - men Björn ringde och förklarade att han skulle anmäla dem allihop om jag skickades hem en tredje gång - fick läkaren att ta ett sista odlingsprov på mitt hjärta och efter det lades jag in på hjärt-iva och på morgonen la jag visst av två gånger och vaknade till liv att någon utförde hjärtmassage på mig samt orden "nej det finns ingen puls". Jag kunde inte göra minsta rörelse utan låg bara där och såg upp i ansikten som lutade sig över mig och ropade mitt namn och "drog" mig en aning i håret mm och till slut fick jag fram ett väsande "ja" när någon ropade "Ann-Viol hör du mig?" och då fick sängen "motor" i form att springande människor som sprang till IVA med mig och in i en datortomograf och in sprutades kontraströntgen och sen in för intensivvård...och jag kunde därmed fira min 66:e födelsedag igår..märkligt hur nära det kan vara ibland...så jag är naturligtvis innerligt tacksam för Björns envishet!
Nu firar de mig Anette och Björn och Anettes dotter Ebba med blommor och tårta och minne till min dator! Det är så underbart att vara uppskattad av "de sina" som naturligtvis inkluderar både släkt och vänner!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar