Halsont och feber samt värk i kroppen...

Allt medan man ligger sjuk så har det hänt en hel del av stora och små händelser. Valet och internationella Alzheimersdagen är väl de som berör mig mest just nu.

Kaos blev väl resultatet av valet detta år och man undrar med bävan vad som händer när valsedlar kasseras och sen vid omräkning visar det sig att de var okey osv. Vallådor glöms bort mm. Jag tror ju i landet Sverige att ALLT ska funka vad gäller räkning och hantering av dessa ack så viktiga papperslappar. Det verkar ju så rörigt att man tappar nästan lusten att välja nästa gång. Kan man lita på att det har "gått rätt till" eller behöver vi valkontrollanter från andra länder tro?

Kära mor fick ju Alzheimers sjukdom och hur många fler som kommer att få det och redan har det är ännu okänt även för den som blivit sjuk för det är en lömsk sjukdom som smyger på en och så fort någon anhörig märker något mystiskt med en så är det viktigt att man kommer till läkare och kan få medicin som tyvärr inte botar men underlättar och fördröjer förloppet...
Stolt farmor med sitt förstfödda barnbarn - Bernt och Ingrids son!

Med sorg i hjärtat minns jag min egen mor som ringde till mig och frågade om hon kunde "tvätta" en viss klänning och jag sa "ja det går jättebra" och kände mig lite förvånad över frågan. Hon förstörde den fina klänningen för det var inte "tvätta" hon menade utan "stryka" vilket den inte skulle utan bara hängas upp efter tvätt - så hon brände sönder den med strykjärnet och blev väldigt ledsen för det. Tänk om jag hade ställt frågan "menar du verkligen tvätta?" så kanske det hade fixat sig...för jag blev ju konfunderad över frågan men uppfattade inte att hon börjat bli sjuk.

När mor sedan besökte mig i Lundby så tapetserade jag i hallen och tappade tapetborsten och frågade henne om hon kunde ta upp borsten åt mig då jag stod uppe på en stege. Min mor tittade lite olyckligt på mig och sa: "jag förstår inte vad du menar" och hon kände sig beklämd och det syntes på hela hennes ansikte och jag fick nästan en chock och DÅ gick det upp ett ljus i min skalle och jag begrep vad som var på gång...usch vad tragiskt...istället log jag glatt mot henne och sa: "jag tror jag inte heller fattar vad jag menar" och plockade upp borsten själv och då skrattade hon gott och lite överseende med mig!

Många, många år senare skulle jag sitta vid hennes sida - hålla hennes hand och klappa henne på kinden allt medan hon tog sitt sista andetag och fick lämna detta jordeliv som var så kämpigt för henne där kroppen bara var ett kolli. Sista åren av hennes vård var dock fin med underbar personal som behandlade henne så respektfullt och värdigt och Resurscentrum i Karlstad finns alltid som en tröst i minnet om vår mor och vården.