Ingen skolkning från promenaden

Idag funderade jag på att skolka från promenaden men så kollade jag mig i spegeln och fick se att mina läppar var en aning blåaktiga och så ringde sonen Björn och undrade om jag gått den dagliga motionsrundan..så det var bara att ta på sig gummistövlarna och traska iväg på skogsstigarna. Skogen fullständigt sjöd av liv - ja fåglar - men så fort jag tog fram kameran så försvann både fåglar och sång. Det var väldigt mäktigt att gå därinne i skogen och lyssna på fåglarnas vackra sång som överröstade varandra men trist att jag inte kunde fota en endaste pippi..men sånt är livet. Utan glasögon och på långt avstånd så tyckte jag det satt en Björnunge på en trädstam...och jag zoomade in och fotade på skoj och hemma kunde jag inte förstå vart jag fick den idén ifrån..det hade ju naturligtvis varit jättekul om det varit en riktig nalle i Varbergaskogen...kanske nästa gång...