Vad säger man? Jo..ett varmt tack!

Det är senan kväll och John - min äldste son ringer för att höra hur det är med mig och jag svarar ärligt att idag har jag inte kunnat gå och handla för jag har ont i höften - rejält. Har haft sedan jag vaknade och bara kunnat lufsa ut till skogen med Rex..och ingen mat som vanligt har jag hemma nu idag..typiskt...Jag tog faktiskt två värktabletter för att orka gå bort till Ekohallen men jag fick ge upp tanken.. Vi pratar en stund min son och jag och så lägger vi på...en liten stund senare ringer han och berättar att Marie som jobbat kväll är på väg med en vegetarisk pizza och så ska vi handla imorgon. Vad säger man? Jo man säger tack från djupet av både hjärta och hjärnroten och så äter man och låter maten tysta mun. Både katter och hund satt och glodde i stilla förundran över den goda doften som spred sig men de har mat och behöver inte svälta - det är tydligen värre med mig som med nöd och näppe klarar mig på min lilla inkomst månad efter månad...men jag ska inte klaga för utan djuren vore mitt liv så väldans tomt och hade jag inte mina nära och kära så vore det helt värdelöst..så här sitter jag mätt och belåten och filosoferar över livet (det är inte lätt att bli gammal med krämpor)...och jag tänker på de mina som är så gulliga allihop...och pizzan var jättegod... Imorgon är en annan dag....