Vår stund på jorden...

"Sorgens källa sinar aldrig lille älskade Oliver" skrev jag och fick hjälp av FLVs webbmaster John (min son) att lägga in bild och en text som beskriver min sorg och längtan på föreningens minnessida (FLV=den förening jag var sekreterare i och som hade hand om djurkyrkogården i Örebro)...men ödet ville tydligen något annat än att jag skulle vara engagerad i FLV - för jag blev så fruktansvärt mobbad där och Olivers grav skändades gång på gång liksom mina andra djurs gravar som finns där sedan 70-talet att till slut insåg jag att inte djuren skulle få "vila i frid" så länge jag fanns kvar som sekreterare och för övrigt mycket aktiv i föreningslivet så jag jämnade mina älskade djurs gravar med marken och gick för att aldrig mer återvända - så att vi alla skulle få ro..och mina djur finns i min själ..i mitt hjärta för alltid...och med tiden slutade också hot- och hatbreven att komma och telefonringningarna både natt och dag upphörde...
OM DIN KATT FÖRSVINNER - SÖK I ALLA SKRYMSLEN OCH VRÅR SAMT I BODAR OCH KRYPGRUNDER - DIN KATT KAN FINNAS DÄR INSTÄNGD OCH INTE KAN KOMMA UT!
Sitter här och lyssnar på Jonas Gardell på radion. Han svarar på ett brev från en kvinna som var med i en bilolycka och i vilken hon miste sin man - för två år sedan. Det var inte hennes fel utan en mötande bil kom över på fel sida och krocken var oundviklig. Nu undrande hon hur hon skulle gå vidare - orka gå vidare.. och Jonas Gardell - denne fantastiske medmänniska - svarar så vackert genom att berätta om en man han möter i apotekskön och som han tycker sig känna igen så han hejar och frågar hur han mår.."bra", svarar mannen men ändrar sig direkt "nej det är inte bra för min gubbe dog i måndags" (tror jag det var). Så där stod mannen och hade mist sin kärlek i livet och skulle leva vidare med sin sorg. Jonas Gardell formulerade det så att alla våra möten är som tillfälliga gäster i våra liv och vi ska vara tacksamma den tid vi fick tillsammans här på jorden.

Och vi kommer att sörja och vi kommer att tillfälligt "glömma" och leva i vardagen och för att sedan sörja igen osv. Men vi ska vara tacksamma för den stund vi fick tillsammans...det var så vackert sagt och så klokt sagt...vi behöver inte glömma..vi får sörja...vi får leva och vi får älska i vår stund på jorden..och vi får vara glada att vi haft varandra - en kort stund - en lång stund i våra liv...och vi får sakna...och vi får prata om de kära vi saknar...

Jag har mist många av "de mina" både djur och människor och jag sörjer och saknar och jag pratar i tankarna med dem - för de finns..alltid inom mig... Beträffande mina djur så var det så svårt när jag miste min älskade katt Oliver "Ollie" för han plågades till döds i en krypgrund i ett hus snett mitt emot där jag bor. Han hörde mig när jag ropade. Han ropade på mig och jag hörde honom men trodde då att det var en katt som satt i ett fönster som jamade när jag gick där och lockade på min lille rödtott.

Oliver flyttade med till Oxhagen från Lundby och sen till Varberga och han svek mig aldrig. Han var ute i stort sett varje natt men kom alltid på morgonen..satt oftast och höll koll från en klätterställning på utedagiset utanför min uteplats..över 10 år höll vi ihop - troget.. Jag känner det som jag svek honom för jag gick med bovärden och kollade i husen runt här i krypgrunderna där de höll på att gräva för bredband och så till slut gav jag upp efter att vi tittade på huset där han fanns men så sa bovärden "vi har ju inte grävt där" och då letade jag inte där..och där var han. Fyra månader senare så kom bovärden och meddelade att de hittat min älskade katt - död - just i det huset och just i den krypgrunden och under den ventil som var närmast min uteplats..där hade han lagt sig att dö och där hade han hört sin mattes röst bäst.

Jag rusade dit och tog upp honom i min famn och hem med denna fullständigt uttorkade döda katt - lätt som en fjäder kändes han och jag satte mig på golvet med honom i mitt knä och visade de andra katterna honom och Aeris blev först så glad för hon älskade Oliver och månade om honom som en mor men nu stirrade hon klentroget på sin "bäbis" och ryggade sen tillbaka medan jag satt och skrek ut min förtvivlan och grät som en galning och upprepade "varför, varför, varför..." Så satt jag länge denna eftermiddag. Min Ollie...min lille bäbis...vilken sorg!
Tårarna kommer nu med när jag skriver detta och sorgen finns där och det dåliga samvetet för att jag inte förstod att han fanns därnere i krypgrunden. Men trots denna sorg inom mig så kan jag kan ändå skratta och gråta och leva vidare för jag hade över 10 underbara år med denna underbara katt, som aldrig svek mig vilket många människor gjorde - men aldrig min katt Oliver. Jag är sååå tacksam att han blev min misse och stannade hos mig under alla dessa år...så det finns sannerligen mycket att glädjas åt - vår stund på jorden! Så många vackra minnen..att minnas...det får man inte glömma...
(den vackra rosenbuketten har Birgitta Järnkvist placerat på Olivers grav efter att jag städat upp efter något utövat gravskändning på Olivers grav - hon är så snäll..)