Det har ju kommit ett förslag om en lag att förbjuda kamphundar och det är något jag hoppats på länge. Dels för hunden själv och dels för människans trygghet. Vi minns väl alla den stackars hunden som polisen sköt om och om igen med både pepparsprej och riktiga skott. Den stackars hunden hade ju precis fått en ny ägare och så sker oftast med dessa hundar som blir oerhört stressade och inte vet vem som är "flockledaren" utan får bara en ny ägare som ska fostra den på sitt sätt. Alltså bet den sin nye ägare och ingen vet varför mer än hunden och den nye ägaren...
Många barn har blivit svårt skadade av hundar som helt plötsligt gått till angrepp. Det behöver sannerligen inte vara "kamphundar" som hugger barn...minns när Björn var i femårsåldern och vi skulle besöka hans farmor så kom det ett ungt par med en lös cockerspaniel vilka passerade oss utan någon incident..men så när de gått cirka 25 m så vänder hunden om och springer tillbaka och rundar min son och hugger honom rakt i ansiktet och så springer den till sina ägare igen. Vi blev så paffa att vi inte gjorde någonting åt saken mer än gick in till hans farmor och tvättade rent såret. Han har ett litet ärr i ansiktet än som minne av detta möte. Varför hunden reagerade så vet ingen av oss. Pratade med ägarna som också ingenting begrep mer än att ha hunden kopplad sedan.
Hundar kan tyvärr vara väldigt nyckfulla och ingen människa ska behöva komma till skada för att en ägare inte kan hålla sin hund i koppel. Hundar som är aggressiva bör ha munkorg ute. Jag är för lagförslaget men inte att börja avliva hundarna som redan är födda - men däremot kastrera och sterilisera och avveckla dessa kennlar som föder upp dessa "kamphundar" som inte har i ett socialt samhälle att göra egentligen. Inte behövs det kamphundar i var och varannan bostad i bostadsområdena. Här i Varberga har antalet stora och "stöddiga" hundar ökat och jag är numera orolig att möta på dessa när jag går ut med min gamle vovve som aldrig skulle klara ett slagsmål.
Har själv tagit hand om en blandning som var svårt skadad mentalt och fick en "säker vakthund" och gjorde inte heller barnbarnen något mer än nafsade till lite i äldsta barnbarnets hand (en gång) i början men mig lydde han minsta vink och var väldigt lyhörd både ute och inne och ingen människa kunde smyga sig på oss. Dessvärre var han så pass skadad att han reagerade först aggressivt innan han såg vem som kom hem till oss. Björn hade en ny jacka på sig en gång när han öppnade bildörren och skulle sätta sig i bilen då han högg - inte igenom jackan - men ändå - tre gånger i Björns arm. Han kved av skam när han fattade att det var snälle Björn som han huggit i armen..nu var det väl inte av all kraft men ändå..han ville bara vakta sin flock och så blev det så fel...
Jag hade kastrerat honom för att få honom lugnare och mindre hetsig men det hjälpte inte.
Då han dessutom blev sjuk - en hudsjukdom som han tydligen hade haft även som valp och som nu spred sig över kroppen och han började även kräkas ganska ofta. Var till veterinär med honom som rekommendera tjärschampoo (vilket inte hjälpte).
Efter "angreppet" mot Björn som han egentligen älskade och blev överlycklig när han kom på besök - insåg jag att jag ej kunde ha hunden kvar utan han fick somna in. Jag var rädd för att ett barn på gården skulle rusa fram så som barn gör och fråga "får jag klappa hunden". Han blev känd som "arga hunden" och Rex var "snälla hunden"...det var stor sorg när jag tvingades ta det svåra beslutet men som jag ändå anser var ett riktigt beslut. Som sagt mina barnbarn hade han bara kul med och var "helt normal" de stunderna de umgicks och lekte tillsammans..och han var helt underbar mot katterna...Han fick det bra sina sista år i livet.
Familjen som ägt honom tidigare hade slagit honom som uppfostringsmetod berättade flickan i familjen. De hade till och med lämnat bort honom till en manlig bekant som gav honom stryk i tre dagar, sa hon för att få honom lydig. Blev han lydig? Kanske till viss del men han tappade tron på människan - det är jag övertygad om. Hos dem högg han till höger och vänster, enligt dem själva och de skulle avliva honom nästkommande dag. Hos mig fick han inte ett enda slag - bara tydliga kommandon och beröm. Jag tror han älskade sin nya matte och jag älskade honom jag med...vi fick några år tillsammans..
Jag är för en lag om att förbjuda kamphundar - en avveckling - inte massavlivning! Stoppa dessa oseriösa uppfödare och säljare som struntar i vem som köper hunden och hur den får det i sitt nya hem. Vi behöver inte kamphundar som sällskapshundar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar